besynnerligt

Vad gör alla människor som går på stan om dagarna egentligen? Hur har de tid? Jobbar de inte, pluggar? Jag har aldrig tid att gå på stan klockan 11.15 en torsdag. Eller har de semester en del kanske. Jag tycker det är lite besynnerligt. Lika besynnerligt som att jag börjar bli hungrig trots att jag fick kaffe och smörgås för ca 1 timme sedan. Är väl för all del lunch snart. Mannen i tobaksaffären är ute och röker igen. Det är inte så mycket folk som besöker hans kiosk. Jag skulle vilja ha ett meningsfullt jobb. Ett där det finns en framtid. Men det är märkligt vad självförtroendet börjar svikta ibland. Stundtals, under ganska långa perioder ibland är allt så klart och tydligt, sambanden och lösningarna. Sedan försvinner det bara i en suddig massa. Det är tråkigt och jag blir bara frustrerad över hur en del saker sköts, eller kanske missköts. Inkonsekvens, det är för djävligt och det drabbar mig som får vikariat på vikariat och aldrig kan tänka framåt utan att försörjningsångesten kommer fram. Men samtidigt, ibland tror jag att jag är frustrerad över något helt annat. Det dyker upp små glimtar av det med tätare mellanrum. Sånt där som jag inte har vågat tänka på förut eller resolut pressat undan och köpt mer valla till brädan istället och intalat mig att det är alltför mycket jag måste ge upp ifall jag tänker hela tanken. Jag tror jag vill ha barn.