kalla på intervju då!

Jag är så jävla less just nu. Har inte haft den här känslan på rätt länge. I höstas när det var som stökigast på jobbet var det på ungefär samma sätt för all del. Men det ordande ju till sig. Just nu känner jag mig mest lurad egentligen. Jag gör något annat än det jag är anställd för. I mitt tycke i alla fall. Men mitt anställningskontrakt är så luddigt formulerat att det inte går att säga så mycket om det. Lärdom 1. Jag var inte tuff och ställde frågor om vilken roll och plats i organisations jag skulle ha. Lärdom 2. Ingen här fattar eller förstår vinsterna med vad jag kan göra. Det är något i marginalen, något som kanske behövs men inte är jätteviktigt. Det har ju gått bra förut. Lärdom 3.

Platityd 1: det som inte dödar en gör en starkare. Om inte annat har jag lärt mig ett och annat på den här resan. Hoppas som fan att jag kan ta mig härifrån inom en överskådlig framtid.

Sambon menade att jag borde försöka mer och få till det som jag vill. Men jag vet inte hur mycket man ska behöva försöka. Jag har inte varit helt overksam under den tid jag varit här men när det väl kommer till kritan är det stopp. Jag fastnar i förundersökningstadiet hela tiden. Blir uppmuntrad att spåna och komma med förslag men när de ska genomföras och man har en prislapp blir det stopp. Dessutom får jag inte gå den kurs jag vill. Kan tyckas småaktigt att sura ihop för en sån sak men som jag ser det är det ett tecken på att vi ser på saker på helt olika sätt. Man kan se mitt förslag på utbildnign som en liten test. Testsvaret visar att det är dags att lämna skeppet. Innan jag blir bitter, deprimerad och infogad i något jag inte vill. Go Girl!

Snälla, snälla ring. Det är tortyr när de inte ringer. Ringer de inte i morgon är det nog nästan kört tror jag. Så många dagar kan det inte ta att få fram kandidater till intervju. Minns inte hur lång tid det tog på det här jobbet men inom en vecka var det i alla fall. Ångest.

nytt

Jag behöver nytt jobb. Jag har bestämt mig och det är jädrigt skönt faktiskt. nu är kruxet bara att hitta ett snabbt som fan som är kul att göra. Lättare sagt än gjort kanske men man få inte tappa hoppet. Här kommer jag längre och längre bort från det jag tycker är roligt. Det är bara att inse att så är det. Vet inte hur blind jag har varit förut, eller så har jag helt enkelt inte velat se tendensen och hoppats på det bästa. Tänkt att jag får nog till det men jag tror inte jag får det. Men hur mycket energi ska man lägga ner på att kanske komma dit man vill? Nej, nu får det räcka. Jag tänker göra mitt bästa och lära mig så mycket jag kan men så fort jag får tag i något annat bättre så är det hej då och tack för fisken. Så går det när man vill tvinga in en på arbetsuppgifter man inte vill ha, är utbildad och görs till allmän slasktratt.

snart ny vecka

Jag är trött. Skaffade ett täckstift häromdagen. Ett dyrt. YSL. Mitt första faktiskt. Jag har mörka ringar under ögonen. Även de dagarna man försöker göra så lite som möjligt på jobbet och ta det lugnt så får man mer gjort än på andra ställen. Det säger en del om tempot här på något vis. Fast nu känns det rätt bra ändå. Jag är inte så tokig på det här i alla fall.

Trots att jag får någon konstig form av mindervädeskomplex när jag pratar jobb med mina kompisar. (med liknande jobb då naturligtvis.) De är så inkörda i sitt tänk. Låter så självsäkra, rakt på sak. Jag känner inte alls igen mig. Vill inte bli på det sättet heller. Det känns fyrkantigt, så vill inte jag jobba. Så varje gång jag pratar jobb med dem så får jag en obehaglig känsla av att

Var på gala igår, var inte på humör. Gick hem tidigt, mådde riktigt krassligt igår. Har en massa lösa trådar som jag ska försöka få styr på idag. En sak i taget. Snart är det helg. Snart är det måndag.