kalla på intervju då!

Jag är så jävla less just nu. Har inte haft den här känslan på rätt länge. I höstas när det var som stökigast på jobbet var det på ungefär samma sätt för all del. Men det ordande ju till sig. Just nu känner jag mig mest lurad egentligen. Jag gör något annat än det jag är anställd för. I mitt tycke i alla fall. Men mitt anställningskontrakt är så luddigt formulerat att det inte går att säga så mycket om det. Lärdom 1. Jag var inte tuff och ställde frågor om vilken roll och plats i organisations jag skulle ha. Lärdom 2. Ingen här fattar eller förstår vinsterna med vad jag kan göra. Det är något i marginalen, något som kanske behövs men inte är jätteviktigt. Det har ju gått bra förut. Lärdom 3.

Platityd 1: det som inte dödar en gör en starkare. Om inte annat har jag lärt mig ett och annat på den här resan. Hoppas som fan att jag kan ta mig härifrån inom en överskådlig framtid.

Sambon menade att jag borde försöka mer och få till det som jag vill. Men jag vet inte hur mycket man ska behöva försöka. Jag har inte varit helt overksam under den tid jag varit här men när det väl kommer till kritan är det stopp. Jag fastnar i förundersökningstadiet hela tiden. Blir uppmuntrad att spåna och komma med förslag men när de ska genomföras och man har en prislapp blir det stopp. Dessutom får jag inte gå den kurs jag vill. Kan tyckas småaktigt att sura ihop för en sån sak men som jag ser det är det ett tecken på att vi ser på saker på helt olika sätt. Man kan se mitt förslag på utbildnign som en liten test. Testsvaret visar att det är dags att lämna skeppet. Innan jag blir bitter, deprimerad och infogad i något jag inte vill. Go Girl!

Snälla, snälla ring. Det är tortyr när de inte ringer. Ringer de inte i morgon är det nog nästan kört tror jag. Så många dagar kan det inte ta att få fram kandidater till intervju. Minns inte hur lång tid det tog på det här jobbet men inom en vecka var det i alla fall. Ångest.