sux ass

Varför kan inte bara det här flytthelvetet vara över? En kort stund igår trodde jag i min enfald att det skulle vara världshistoriens smärtfriaste flytt, med tanke på antalet lediga dagar fram till F day så att säga. Det finns inga smärtfria flyttar, alla är asjobbiga. Och bara för att nästan allt i lyan är nerpackat eller slängt betyder det inte att allt är nerpackat och bara att bära ut. Det är det där sista som tar knäcken på en. Det där man inte vet vart man ska göra av. Och my man drömde att vi fick barn. Jag tycker det är läskigt. Mitt luftrum krymper och det är svårt att andas, kan det inte bara vara över. Jag vill hellre åka och köpa blommor och gardiner än hitta gamla minnen i dammiga lådor. Det är inte roligt att ta ställning längre till om saker ska slängas eller få finnas kvar. Framförallt är det inte roligt att hitta en massa gamla saker hos min snubbe som han har fått ihop med sina ex. Jag föredrar att tro att hans tidigare bravader bara var tillfälliga och helt betydelselösa. Svartsjuk, vem då?