passion

Läste om de 4 singlarnas blind-dejter i den lokala blaskan. Måste komplementera dem först för att de gör en artikelserie om singlar. Bra att veta att de finns därute, om det skulle behövas. En av dem summerade ihop sin första dejt med en av tjejerna med att det inte hade slagit gnistor men hon var en trevlig tjej, vore schysst att träffa igen kanske men bara som vänner. Gnistan kanske kommer med tiden. Allt frid och fröjd, vad annat ska de säga i tidningen dagen efter dejten? Att de är dödskära?

Det var det där med gnistan. Att den kanske kommer, att förhållanden som bygger på för mycket attraktion snart går över. (jag reflekterar fritt nu utifrån den lilla kommentaren jag fastnade på) Vad menar han egentligen, är det en vedertagen åsikt bland alla människor? Det är ju samma som att säga att det där livslånga förhållandet de flesta strävar mot med barn och familj och så är lite tråkigare är de andra mer eldiga förhållandena. De som tar slut. Det är alltså när man är villig att ge upp eldigheten man ska premieras med barn och fru. Kanske till och med en hund, labrador. Och lite tristess. Det skulle betyda att mitt förhållande som började med den största gnista jag någonsin varit med om torde ebba ut snart. Det verkar helt orimligt. Om ett långvarigt förhållande inte någonstans bygger på passion, hur ska det då hålla? Hur ska man orka med vardagstristessen om det inte finns något som brinner. Eller skiljer de på kärlek och attraktion? Hur kan man göra det? Jag förstår inte.