borta

Det känns som att det är så mycket vi aldrig pratade om. Jag brukar jämföra med andra pappor i samma ålder runt omkring. Med barn som är lika gamla som jag, de är så stolta över sina barn och barnbarn och så. Undrar om de någonsin säger det till sina barn. Jag undrar om han pratade med andra om mig och syrran lika mycket som de andra papporna gör. Det går inte en dag på jobbet utan att man får höra något om någons helt vuxan dotter eller barnbarnet och så lyser det i ögonen på dem när de berättar. Jag förmodar att pappa också var stolt. Att det var därför som han var så pigg på syrrans bröllop förra sommaren, jag trodde att han var på bättringsvägen och blev helt chockad när han bara säckade ihop efteråt. Han måste ha laddat och samlat kraft som fan för att orka vara med hela dagen. Jag hade verkligen ingen aning. Men en månad senare var han bara ett skal. Man ska inte titta på gamla bilder när man sitter på jobbet, det är inte rätta stället att börja gråta på. Men det är som ett gift, jag kan inte låta bli att vara där och peta lite. Eller så är det något som måste göras för att man ska komma vidare. Har nog tänkt på det här ganksa länge men inte fått fram det. Jag önskar att jag kunde göra om saker. Jag önskar verklgienatt jag kunde göra om saker. Men det kan jag inte och han var som han var, men jag skulle nog ha kunnat ändra min attityd. Inte för att han gjorde det lätt men det hade varit skönt om det var på ett annat sätt. Jag saknar min pappa, har saknat honom mycket längre än han har varit borta. På något sätt försvann han långt innan han dog. Det är det som är så tragiskt. Hur kan man stå någon så nära, älska så mycket och ha så starka band till samtidigt som man inte kan vara tillsammans på ett avslappnat och behagligt sätt. Vart började det skära sig egentligen? Jag minns inte, så länge sedan var det. Jag skyller det på farfar, jag vill inte föra vidare hans dåliga gener. Han var en ganska otrevlig person. Han hade väl säkert också sina goda sidor men jag kan inte komma på några, jag kommer bara ihåg den där obehagliga känslan av osäkerhet när man träffade honom. Visste aldrig vad jag skulle prata om, ville alltid åka därifrån och var nervös för att göra något fel. Och ändå var han aldrig otrevlig mot mig, han tyckte säkert om mig jättemycket. Farföräldrar brukar ju göra det. Vill man tro i alla fall. Det var bara något som låg där i luften på något konstigt sätt. Det satte sig i magen och hur många skånska pepparkakor man än fick så förstod jag honom aldrig. Pappa hade en del av hans drag, jag tyckte inte om dem. De spred samma osäkerhet. Sen har vi alkoholen. Barn till missbrukare är skadade för resten av livet på ett eller annat sätt. Det är nog bara att leva med. Det finns många saker jag inte kommer att göra om. För mina kommande barns skull. Det finns en poäng att se på sina svärföräldrar, tur att mina är väldigt rara. De har sin sidor men de är snälla. Det är det som räknas.

Och nu lönar det sig inte att tänka att jag kunde ha fått honom att sluta dricka. Det var inte mitt ansvar, men det hjälps inte. Jag önskar att jag kunde ha ändrat det som var.