Genus

Ibland måste jag ändå gratulera mig till att jag trots allt har lärt mig att ta upp saker. Vi hade genusdiskussion igår. Som vanligt finns det tusen grejjer (nåja en grej) som dyker upp i efterhand som jag glömde ta upp men whatever, går väl inte att få med allt förmodar jag. En uppfriskande liten debatt, allt för ett bättre samliv. Syrran tycker jag är rabiat ibland, jag är nog det. Men jag vill inte gärna erkänna det.

Det är rätt så intressant att se vilken skillnad det trots allt är nu jämfört med för några år sedan. Inte riktigt lika naiv. Den där väldigt sköna "det löser sig"-mentaliteten finns inte riktigt kvar. Klart att det löser sig men inte utan att man arbetar på det. En annan rätt intressant iaktagelse är att det förestående samboskapet sker med typ samma hastighet som mitt förra. Med den skillnaden då att den före detta bättre hälften och jag kände varandra sedan drygt ett år tillbaka i tiden innan vi blev ihop. Ibland känns det verkligen som att jag ska flytta ihop med en främmande människa. Det är dessutom inte så långt från verkligheten. Scary! Fast, i brist på bättre ord, kittlande. Jämfört med syrrans lyckligt förälskade kvitter (hon som ska gifta sig om 3 månader) känns det här snarare lite lätt masochistiskt. Hon tycker att snabbt är bra, allt blir roligare om man bor ihop, tänk vad härligt att få vara gravid och gå runt i klänning och träskor. Jag känner mig mest gammal och cynisk av det där, och skild. Skönt och ont samtidigt, som spanking *haha*.